Att sörja en vän men också att gå vidare.

Minnesord över vännen Marianne Ångman

Marianne i den miljö som hon älskade allra mest, tillsammans
med hundarna.Här med Amber, Ester, Lilly, Alva och Diva i "vår"
skog på "stora" stenen.

 Under den vecka som visade att våren och sommaren var i antågande  kämpade vännen Marianne Ångman sin sista strid mot den cancer som angripit hennes lungor. På Marie Bebådelsedagen och dagen då sommartiden stod för dörren, söndagen den 25 mars, orkade hon inte längre utan somnade in omgiven av sina kära. Att det nu var dags att lämna sina älskade flickor Elleonor och Erica, bror och systrar och många vänner fanns inte på kartan. In i det sista ville Marianne hem till huset hon var så glad över att ha köpt för ett och ett halvt år sedan. Där skulle hennes drömmar om att föda upp labradorer under kennelnamnet Teamvik kunna ta fart.

Jag minns glädjen i hennes ögon då hon berättade om att hon blivit stolt ägare till huset med både hundrastgård och hundrum! Hur hon med liv och lust drog igång med att forma huset till sitt! Där hon skulle ha möjlighet att ta valpkullar och att ha sina hundar utan att störa grannar.

Men den började långt tidigare vår vänskap. Inte kunde jag ana att den våren för tio år sedan då Marianne kom in i mitt liv med en pigg och livlig labradorflicka som hette Amber i snöret och full av nyfikenhet vad man kunde ha en labrador till, skulle bli fröet till ett långt härligt kamratskap. Jag minns inte riktigt vem som fann vem, men jag är ganska säker på att Amber fann mig! Amber var ju som många vet en mycket livlig och aktiv dam som krävde sin kvinna. Det förde med sig att jag och Marianne fick tillbringa en hel del tid tillsammans för att aktivera denna livliga dam och de blev mitt ”projekt” då jag utbildade mig till SBK instruktör.

Intresset för labradorer och viltspår tog fart och Marianne blev duktig på att utbilda ekipage i konsten att spåra vilt. Hon utbildade sina båda hundar Amber och Diva till certifierade eftersökshundar som spårade trafiskadat och påskjutet vilt  och dessutom blev Viltspår-champions och hon hjälpte också andra att få sina hundar meriterade.

Till intresset hörde också att visa hundarna på utställning och här hade Marianne stora framgångar med sin älskade Diva som förutom Viltspårchampiontiteln också blev Svensk utställningschampion. Som uppfödare hann Marianne med att föda upp fyra valpkullar och planerade att ta en sista kull på Diva nästa gång hon skulle löpa!

Det har varit en stor ynnest att jag har fått vara delaktig i Mariannes sjukdom ända från början. Att få varit med på hennes resa genom tuffa behandlingar och stunder då det har varit lite bättre. Jag kan inte påminna mig om att hon beklagat sig, men visst, hon har haft sina mörka stunder då hon tänkt på sina älskade flickor och sina hundar, hur det ska bli med dem när hon går bort. Men, Marianne hade förmågan att se det lilla, lilla ljusa i vardagen! Att få komma upp och ut i skogen igen! Att få börja jobba med sitt älskade jobb igen som distriktssköterska! Jag minns när hon berättade att en av hennes sjuksköterskor på sjukhuset ifrågasatt om hon verkligen skulle ut i skogen för hon borde ju vila!

Själv var jag i skogen och tränade viltspår med hundarna tillsammans med gemensamma vänner då jag fick beskedet av hennes syster Kerstin. Trots att jag var delvis förberedd kom beskedet som en chock. I all min sorg var det första jag tänkte på allt vi inte skulle få göra tillsammans mer, när jag i stället borde tänkt på allt det vi faktiskt fått uppleva tillsammans! Alla promenader i skogen, jägarexamen vi tog tillsammans, utställningar vi varit på, spårträningar, kurser, regionmöten med Labradorklubben, timmarna i telefonen då vi på var sitt håll tittade på olika hundar vid datorn och så mycket mera. Sen kom självklart tanken på döttrarna Elleonor och Erica! Hennes älskade flickor! Hennes bror Hans och de två systrarna Berith och Kerstin som förlorat en kär syster! Och många vänner!

Ester ger Marianne en bamsekram på
stenen på hemvägen.

Vid svåra stunder har jag lärt mig att tänka – vad ska jag lära mig av det här? Vad är meningen? Om Marianne ska gå igenom något så svårt måste det finnas något jag kan lära mig av det! Och vad kan vi lära oss av Marianne? Jo, att aldrig ge upp! Att se glädjen i stunden! Att fånga dagen! Det kunde Marianne in i det sista, hon gav inte upp!

Himlen har blivit en stjärna rikare och vi en fattigare, men Mariannes lyckliga glada skratt har vi kvar inom oss! Avtrycken hon gjort i våra hjärtan kommer alltid att finnas liksom avtrycken i form av stigarna vi gått i skogen. Vila i frid vännen! Många labradorvänner saknar dig!

Vännen Eva Tenne                         

Sista brevet till dig min sjuka vän!

Vännen Marianne tillsammans med mina hundar från vänster: Stina, Ester och Matilda. På stenen unga Diva och nedanför henne den älskade Amber.

Det här blir mitt sista brev till dig, ett brev du aldrig får chansen att läsa eftersom du i söndags den 25 mars på morgonen lämnade livet på jorden omgiven av dina nära och kära. Jag vet att man verkligen gjorde allt för att kunna ge dig en fortsatt behandling men din kropp ville inte vara med längre. Cancern som huserat i din kropp kom tillbaka med stor kraft. Du fick en kort tid innan du gick bort där hoppet återvände lite grand och du kunde komma ut i skogen igen med dina älskade hundar. Att gå promenaderna varje dag i skogen var ett måste för din livskvallite. Du var även tillbaka till jobbet som distriktssjuksköterska men på halvtid. 

Om du visste vad glad jag är att jag fick för mig att filma dig och hundarna en liten stund med mobilkameran när vi var ute i skogen sista gången! Den filmen har jag tittat på flera gånger och även visat Erica och dina syskon som blev jätteglada att de fick se den och de ville gärna ha den. Självklart ska de få den! 

Vi dina vänner var verkligen inte beredda på detta! Att du så snart skulle lämna oss. Du såg med förväntan på framtiden, skulle du hinna göra det du önskade, skulle du se Eleonor ta studenten? Du och jag planerade för fullt vilka utställningar vi skulle åka på och om du skulle para Diva en sista gång. Du var så glad över lilla Elsa som du behöll från vårens kull efter Diva. Men ingenting av detta kommer du att få uppleva. 

Vi som är kvar och som följt din kamp har dig kvar i våra minnen som en riktigt kär vän. En vän som trots sin aggressiva cancer aldrig beklagade sig utan hela tiden sa att jag ska klara av det, jag ska inte ge upp! Visst, jag vet att du var ledsen och full av skuld och ånger för att du försatt dina barn i den här situationen, men det var sällan du visade utåt.

Nog skrivet för den här stunden. Det kommer mera för att skriva är mitt sätt att bearbeta sorgen.

Kram!
Eva

Vårpromenad

 En härlig vårpromenad tillsammans med hundkompisarna!
På stora stenen Lilly och Kellie som på bilden ovanför har fått sällskap av Ester.



På följande bilder, efter nästan två timmar i skogen, får Tesla och Lissie ny energi när vi kommer ut på fälten. Sista biten fram till bilarna går i full fart.

Lilly har lagt sig i leken för en stund.

Kolla in garnityret!

Vi har börjat med att lägga in nån övning under promenaden. Den här dagen blev det en platsliggning på rad.

Tänk vad livet dock är skönt! Önskar att många fler fick ha den här möjligheten att må bra.

Kram från mig!

Eva

Vinterns sista is?

En bild tagen med min mobilkamera på skogsstigen där vi gått under vintern.
 Ett naturens eget mönster.

Nu längtar vi till vårens varma strålar!

Kram från mig!

Eva

Fantastiska prestationer, bara för ett fåtal eller för alla?

I söndags vann Jörgen Brink sitt tredje Vasalopp - onekligen en unik och fantastisk kraftprestation! Under många år fick vi nöjet att följa Ingemar Stenmark och hans framfart i pisterna. Sen kom Pernilla Wiberg och blir vår nästa idol i backarna och slalomsporten ökar lavinartat. Inom hästsporten har vi just nu hoppryttaren Rolf Göran Bengtsson som blev  2011 års Jerringstipendiat. Ridsporten har en egen Brink, nämligen Jan som skördat stora framgångar på sin häst Briar och just nu även Patrik Kittel som satsar på OS i London. Vem minns inte rysaren i OS i Aten 2004 när höjdhopparen Stefan Holm plockade fram sitt fokus och slog till precis då det gällde? Listan på idrottsmän och kvinnor kan göras hur lång som helst.

Har de turen på sin sida ständigt och jämt eller vad är det som gör att just de får framskjutna placeringar gång efter annan? Tur är det inte, tur kan man ha i spel, en del säger i kärlek också men det tror jag inte på.

Maria Brandels Vallmyra Ylle SM - vinnare 2011. Kolla blicken!

                      Jag tänker göra ett experiment med mental träning. För många, många år sedan hade vi i ryttarföreningen bjudit in Johnny Modig, mästare i tävlingsskytte och dessutom mental tränare och beteendevetare till några föreläsningar i mental träning för tävlingsryttare. Han har betytt och betyder fortfarande massor för mig och det ska bli spännande att på söndag återknyta bekantskapen med honom. (Föreläsning i Studiefrämjandets regi i Lindesberg)  Mitt experiment kommer att bestå i att jag ska träna och tävla min hund Tesla, Annual's Southern Girl (Tess) och att  hon ska bli lydnadschampion. Till min hjälp kommer jag att ha mina träningskompisar i brukshundklubben i Lindesberg och den cirkel vi just nu arbetar efter tillsammans då vi träffas för att träna, "Mest när det gäller" med underrubriken "Tänk och tävla lätt tillsammans med din hund" av Anita Axelsson.

Spännande va'?
I och med att jag skrev som jag gjorde, att min hund ska bli Lydnadschampion, satte jag mitt mål.
Precis som Sickan i Jönssonligan har jag en plan!

Om målet

Härligt fritt följ med Towa och Chivas

När man sätter mål ska det vara ett mätbart mål så konkret som möjligt - min hund ska bli champion - hon ska dessutom bli det i lydnad och hon ska bli det under det år hon fyller tre år, alltså 2014. Det är tidsbestämt för att jag ska kunna lägga upp en träningsplan och för att jag ska veta när jag är klar. Det ska också vara visualiserbart så att jag har en tydlig målbild framför mig så jag är säker på vad det är jag strävar mot.

I lydnad tävlar man i fyra olika klasser, lydnadsklass l, ll,lll och elit.

Att ha i huvudet, sju steg till bra mål: 1. Säga vad jag vill uppnå - inte det jag vill undvika 2. Göra målet utmanande och realistiskt 3. Sätta mål inför varje träningspass 4. Mäta framstegen 5. Inspireras av andra 6. Min insats (det finns ett talesätt som säger att du kan få allt du vill bara du är villig att betala= min tid och annat jag lägger ner) 7. När målet är nått ska jag fira mig själv och hunden!

För att nå mina mål behöver jag en handlingsplan där jag drar upp riktlinjer för kommande träningar,

det hjälper mig  att hålla mig till planen.

Mitt träningschema ser ut som så: jag lär in grundfärdigheterna enligt Canis.se. Det finns 19 olika grundfärdigheter och jag börjar med dem som jag och min hund behöver för att klara lydnadsklass l.

Jag har skrivit ut alla 19 och märkt upp dem med prickar, cirklar och rutor allteftersom de behövs. Då behöver jag bara titta där för att se vilken grundfärdighet jag ska jobba med. (Om minnet skulle svikta) Jag har skrivit ut vilka moment som ingår i lydnadsklass l, vilka delmoment momentet består av och sist men inte minst vilka grundfärdigheter som behövs. Till exempel momentet inkallning: det består av delmoment utgångsställning (hunden sitter fot), bli sittande då föraren går 15 m bort, galoppera mot föraren på kommando och sen igen sätta sig i utgånsställning. Grundfärdigheterna som hunden måste behärska då är: fokus, utgångsställning, bakdelskontroll, bli sittande, explosiv start från sitt och galopp mot föraren. Lätt som en plätt eller hur?

Jag har också gjort en planering om när jag tänker starta första gången på riktigt. Tittat ut några tävlingar under slutet av maj och i juni. Tänker prova med någon klubbtävling först så jag vet hur vi kommer att fungera och vad vi måste jobba hårdare med. Så min riktiga debut blir den 29 juni på min hemmaklubb Lindesberg. I mitt huvud är siktet inställt på ett förstapris! Inget annat existerar!

Det jag ska göra nu är att skriva ner på ett papper som jag ska sätta i min träningsmapp min målbildsplan där jag skriver mina kortsiktiga mån, nästa månad ska vi....- medellånga mål från nästa månad och ca 6 månader framåt, de tävlingsmål jag har...- långa mål, över 6 månader,  få LP diplom, starta ll:an, våren -13 starta lll:an osv. Tänker göra en målbildsplansch över var jag vill vara med min hund om två år.

Oj, det blev mycket! Du orkade kanske inte läsa allt. Nu tar jag tag i dammsugaren istället det behövs också, huset får inte gro igen bara för att det är roligt att drömma!

Avslutar så här: om du förtjänar dina mål är det bara du som kan svara på. Men varför skulle du inte göra det? Jag säger: jag och Tess ska nå det här målet - vi kommer verkligen gjort oss förtjänt av det!

Kram till dig där ute! Kom ihåg att beröm varandra lite mer!

Låt solens strålar skina över dig!

//Eva

Jag blir alldeles varm om hjärtat...

när jag tänker på hur kul det är att jobba med Tess! Hon är smidig som en katt och snabb som en vessla! Kan jag förvalta det rätt kan hon säkert gå långt!

Snart alla fyra tassar i lådan! Fotografen var för snabb!

I dag på eftermiddagen tog jag med mig Tesla till Stadsparken för att mata änderna med gammalt hamburgerbröd från rensningen av frysen. Vi hade tur och hittade massor av hungriga änder som lät sig väl smaka på brödet. Tess skötte sig  alldeles utmärkt mestadels vid strandkanten men ibland när änderna blev för vilda kunde hon inte hålla sig utan ville vara med och busa. Hur lätt är det att sitta nära en flock hungriga änder tro?
Sen vandrade vi vidare till parken vid barndammen och lekparken för att träna lite. Jag hade tagit med mig en tunn lite längre lina att ha på för säkerhets skull. Jag tänkte att om hon skulle få för sig att dra iväg. Men inte behövde jag använda den! Hon var jätteduktig och var med mig hela tiden!
Hon verkligen bara älskar att träna och vill verkligen hela tiden. Det är ju inte direkt folktomt i parken, där var ungar som lekte och sprang omkring och på andra sidan om oss gick, sprang och cyklade folk hela tiden. Vi tränade enligt grundfärdigheterna; fokus på föraren vid baklängesmarsch - jättebra! ska bli till fotgående så småningom - frivilligt läggande under baklängesmarsch - också jättebra som ska bli till läggande under gång men också ett korrekt läggande och att bli liggande som ska bli början till platsliggning. När hon är så där duktig är det så kul och tanken på att starta lydnadsklass l börjar ta riktigt form. Har kollat in några tävlingar under senvåren, först några klubbtävlingar men sen "på riktigt" i juni tänker jag mig. Sen tänker jag mig att ta 3 förstapris så att hon får LP-diplom och sen starta 2:an till hösten med tre ettor så hon får LP-diplom där också. Så 3:an till våren nästa år. Det är ett stort hopp mellan 2:an och 3:an så vintern blir nog bra att träna in de nya momenten på.
Ja, jag är verkligen peppad och fokuserad! Mina härliga träningskompisar uppmuntrade mig sist med att det visst var möjligt att starta. Jag ser ju att den nya träningen som är mer målfokuserad ger resultat, hon blir verkligen duktigare!

Kom på: undrar du över vad jag menar med baklängesmarsch? Jo, vi går så att säga nos mot näsa. Jag backar och hon följer mig. På så sätt ser jag att hon tittar på mig men också hur hon utför det jag vill hon ska göra. Exempelvis att hon lägger sig eller sätter sig på ett sätt som jag vill.

Hade tänkt ta med kameran men glömde den! Håll till godo med en innomhusbild från lådträningen. Hon brukar sätta sig i lådan då hon är klar men det är inte lätt att hänga med med kameran.

Hoppas du kan bli inspirerad och börja träna med din hund! Det ger så mycket gemenskap!
Lycka till!

Kram från mig till dig!
Eva

Visst, jag kan...

Ok, bara ett kort inlägg nu! Träning lönar sig om man gör det regelbundet. Rodde 51 meter över mina tänkta 2000 meter! Jag blev helt slut! Hade inte orkat många tag till, men jag förbättrade mitt tidigare resultat! Men så nöjd jag var!
Vad jag har börjat fundera över mer och mer är: hur tänker folk som är framgångsrika inom sin sport eller sitt gebit? Vad är det som gör att vissa personer presterar bättre än andra när det gäller? Hur kan jag tänka för att prestera eller orka mera? Det kan man ju alltid fundera på... Att det handlar om tankens kraft är helt klart. Jag kommer att utveckla det mera senare.

Kram, kram!
Eva