Att sörja en vän men också att gå vidare.

Minnesord över vännen Marianne Ångman

Marianne i den miljö som hon älskade allra mest, tillsammans
med hundarna.Här med Amber, Ester, Lilly, Alva och Diva i "vår"
skog på "stora" stenen.

 Under den vecka som visade att våren och sommaren var i antågande  kämpade vännen Marianne Ångman sin sista strid mot den cancer som angripit hennes lungor. På Marie Bebådelsedagen och dagen då sommartiden stod för dörren, söndagen den 25 mars, orkade hon inte längre utan somnade in omgiven av sina kära. Att det nu var dags att lämna sina älskade flickor Elleonor och Erica, bror och systrar och många vänner fanns inte på kartan. In i det sista ville Marianne hem till huset hon var så glad över att ha köpt för ett och ett halvt år sedan. Där skulle hennes drömmar om att föda upp labradorer under kennelnamnet Teamvik kunna ta fart.

Jag minns glädjen i hennes ögon då hon berättade om att hon blivit stolt ägare till huset med både hundrastgård och hundrum! Hur hon med liv och lust drog igång med att forma huset till sitt! Där hon skulle ha möjlighet att ta valpkullar och att ha sina hundar utan att störa grannar.

Men den började långt tidigare vår vänskap. Inte kunde jag ana att den våren för tio år sedan då Marianne kom in i mitt liv med en pigg och livlig labradorflicka som hette Amber i snöret och full av nyfikenhet vad man kunde ha en labrador till, skulle bli fröet till ett långt härligt kamratskap. Jag minns inte riktigt vem som fann vem, men jag är ganska säker på att Amber fann mig! Amber var ju som många vet en mycket livlig och aktiv dam som krävde sin kvinna. Det förde med sig att jag och Marianne fick tillbringa en hel del tid tillsammans för att aktivera denna livliga dam och de blev mitt ”projekt” då jag utbildade mig till SBK instruktör.

Intresset för labradorer och viltspår tog fart och Marianne blev duktig på att utbilda ekipage i konsten att spåra vilt. Hon utbildade sina båda hundar Amber och Diva till certifierade eftersökshundar som spårade trafiskadat och påskjutet vilt  och dessutom blev Viltspår-champions och hon hjälpte också andra att få sina hundar meriterade.

Till intresset hörde också att visa hundarna på utställning och här hade Marianne stora framgångar med sin älskade Diva som förutom Viltspårchampiontiteln också blev Svensk utställningschampion. Som uppfödare hann Marianne med att föda upp fyra valpkullar och planerade att ta en sista kull på Diva nästa gång hon skulle löpa!

Det har varit en stor ynnest att jag har fått vara delaktig i Mariannes sjukdom ända från början. Att få varit med på hennes resa genom tuffa behandlingar och stunder då det har varit lite bättre. Jag kan inte påminna mig om att hon beklagat sig, men visst, hon har haft sina mörka stunder då hon tänkt på sina älskade flickor och sina hundar, hur det ska bli med dem när hon går bort. Men, Marianne hade förmågan att se det lilla, lilla ljusa i vardagen! Att få komma upp och ut i skogen igen! Att få börja jobba med sitt älskade jobb igen som distriktssköterska! Jag minns när hon berättade att en av hennes sjuksköterskor på sjukhuset ifrågasatt om hon verkligen skulle ut i skogen för hon borde ju vila!

Själv var jag i skogen och tränade viltspår med hundarna tillsammans med gemensamma vänner då jag fick beskedet av hennes syster Kerstin. Trots att jag var delvis förberedd kom beskedet som en chock. I all min sorg var det första jag tänkte på allt vi inte skulle få göra tillsammans mer, när jag i stället borde tänkt på allt det vi faktiskt fått uppleva tillsammans! Alla promenader i skogen, jägarexamen vi tog tillsammans, utställningar vi varit på, spårträningar, kurser, regionmöten med Labradorklubben, timmarna i telefonen då vi på var sitt håll tittade på olika hundar vid datorn och så mycket mera. Sen kom självklart tanken på döttrarna Elleonor och Erica! Hennes älskade flickor! Hennes bror Hans och de två systrarna Berith och Kerstin som förlorat en kär syster! Och många vänner!

Ester ger Marianne en bamsekram på
stenen på hemvägen.

Vid svåra stunder har jag lärt mig att tänka – vad ska jag lära mig av det här? Vad är meningen? Om Marianne ska gå igenom något så svårt måste det finnas något jag kan lära mig av det! Och vad kan vi lära oss av Marianne? Jo, att aldrig ge upp! Att se glädjen i stunden! Att fånga dagen! Det kunde Marianne in i det sista, hon gav inte upp!

Himlen har blivit en stjärna rikare och vi en fattigare, men Mariannes lyckliga glada skratt har vi kvar inom oss! Avtrycken hon gjort i våra hjärtan kommer alltid att finnas liksom avtrycken i form av stigarna vi gått i skogen. Vila i frid vännen! Många labradorvänner saknar dig!

Vännen Eva Tenne